Tretusenggr

Hej svejs,
nu tar jag ett avbrott i bloggandet för att jobba med boken. Skriv gärna om ni har några frågor eller funderingar, jag jobbar mycket med bloggen (den är underlaget till boken) så jag tittar såklart in här titt som tätt.

Jag fortsätter följa de av er (dem av er?) som bloggar på Bloggkoll.

Kram så länge!
Malin

Hej där,
nu jobbar jag med boken för fullt. Ganska mycket "copy & paste"...! Men jag har inte glömt bort er, självklart inte!

Så många inlägg jag har skrivit, puuuust!

Kram!

Nu måste jag bara visa mitt nya, jättelika skrivbord! Visst är det häftigt?




Ser ni att det är LILA på ena långsidan! Jag älskar lila!

Så nu ska jag fundera över hur jag ska göra med min bok. Ha en bra helg, tjejer!

Kram!

Tjugo över fyra är klockan, och det är nästan kolmörkt ute. Och jag sitter här inne och huttrar, det verkar inte som att värmen i mitt arbetsrum fungerar. Brrrr! Varm dusch eller tända brasan, det är frågan........

Jag har verkligen inte jobbat med boken så som jag borde. Hela tiden hittar jag ursäkter (jag måste träna, måste blogga, måste städa, måste skriva artiklar, måste bla bla bla). Min sista ursäkt har varit "jag måste få ett skrivbord" - jag har fått ett nytt arbetsrum och jag väntar på att mitt nya, jättelika skrivbord ska levereras.

Men nu är det slutväntat - i morgon kommer det. Så nu är det också slut på ursäkter - här ska skrivas bok!!!

Kram!

Gissa vem som igår hade ett lätt sammanbrott för att vågen visade 1 kilo uppgång från i somras....... Och gissa vem som tränade med sin PT idag och fick höra följande:

-Har du mätt ditt kroppsfett nyligen? (GULP! Kan han se det där kilot???)
-Nej, hurså?
-Jag tror aldrig att jag har sett dig så här smal och vältränad.



Hehe!!!

(ursäkta skrytet men jag var bara tvungen att berätta!)

Nu var det dags för nästa frågeställning, det är tundraa som skriver så här:

"Kan du inte skriva nånting som handlar om det här med att "hitta sig själv", självförverkligande, att veta vem man är? Den känslan av att man gör det som känns rätt inifrån, att man är sann mot sig själv. Har jättesvårt att förklara vad jag menar.

För mig så har jag inte börjat känna (eller känner!) att jag vet vem jag är och vill vara och tycker om mig själv, förrän jag slutat vara så ätstörd. Jag mår också tusen gånger bättre nuförtiden än förut. Det kändes alltid skamligt att vara ätstörd eftersom jag vet så väl hur man SKA göra, och kan ge andra goda råd, men själv gör man fel. Och man vill vara en stark tjej som inte tycker att utsidan ska spela nån roll men deppar ihop totalt om man väger ett kilo för mycket..Så vill jag inte vara! "

Jag vet inte om jag svarar på exakt det du undrar över, men din kommentar fick mig att börja tänka på det där med att man känner sig så ÄCKLIG när man har bulimi. Jag minns hur hemsk jag kände mig som hade ett hemligt liv där jag kunde proppa i mig så mycket chips att jag somnade med salt runt munnen (som jag lite förstrött kunde torka av med handen och sen torka handen på soffan) - eller somna med munnen full av kola och vakna med ett ryck av att jag höll på att kvävas (och första tanken var: "åh hjälp tänk om jag hade dött och de hade hittat mig så här med allt godispapper runt ikring mig, vad PINSAMT!"). Det går inte att vara stolt över sig själv när man ägnar så mycket tid åt sånt smutsigt, eller hur? Och så måste man ljuga inför alla för att förklara vad man haft för sig och varöfr man inte svarade i telefonen när de ringde (till X säger man "jag var på fest hos Y", och till Y säger man "jag var på fest hos X").

Allt det där ljugandet och det hemlighetsfulla blir en del av en själv och man tappar bort hur man egentligen är, tror jag. Man målar upp en glad mask som man visar upp för andra, och hela ens tillvaro blir falsk. Och precis som tundraa säger, så vill man ju inte vara en sån knäppis som håller på som man gör och som låter hela tillvaron kretsa kring något kilo upp eller ner.

För att man ska "hitta sig själv" så måste man våga ta tag i all den här dubbelnaturen och hemlighetsmakeriet, och det är sannerligen inte lätt! Jag har fortfarande svårt att säga till mina vänenr att jag har haft bulimi - om jag pratar om det så kallar jag det "ätstörning" eller "problem med maten", och så hoppas jag att de tror att jag hade anorexia (knäppt, jag vet!).

Jag tror att man är fast i en ond cirkel när man har bulimi. Man hatar sig själv och straffar sig genom att proppa i sig mat, sen hatar man sig själv för att man ätit för mycket, och så där håller man på. Men på samma sätt finns det en GOD cirkel när man börjar bli frisk. Man blir lite snällare mot sig själv och då minskar behovet att hetsäta och då blir man stolt och glad och tycker ännu lite bättre om sig själv och så blir behovet ännu mindre.

Oj, snurrigt svar! Nån som hänger med på vad jag menar?!

I mitt inlägg nedan står det så här: "Hur skulle jag kunna ta mig ur denna bruna gyttjiga sörja, när jag liksom inte VILLE ta mig ur den?"

Ebba undrar då mycket riktigt: "Menar du på fullaste allvar att du inte ville, eller menar du att du inte ville för att du inte skulle klara av att hantera ångesten utan den..?"

Bra fråga, Ebba! För självklart tyckte jag inte det var KUL att ha bulimi!!! Jag ville absolut inte vara fast i den hemska cirkeln av laxerande-svält-hets.


MEN................

Jag måste erkänna att fastän jag hatade mitt liv och mig själv, så tänkte jag inte att "åh om jag vore frisk". Jag tänkte hela tiden "åh om jag vore smal". Om någon erbjudit mig en tablett som hade gjort mig frisk fast med några överviktskilon - nej då hade jag inte tagit den tabletten. Jag var helt säker på att allt mitt missnöje och självhat berodde på att jag var "fet" (nu talar vi inte fet på riktigt utan 5-6-7-8 kilon för mycket) - om jag bara lyckades gå ner i vikt skulle allt bli bra. Förstår du skillnaden Ebba? Jag var så fast i bulimin att allt bara snurrade och jag såg bara en enda väg ut: Att jag skärpte mig, hade starkare kontroll än någonsin och att jag GICK NER I VIKT.

Är du med på hur jag menar?

Ebba undrade om jag hade några tips för att man ska hetsäta mindre, typ äta ordentlig frukost eller träffa någon så att man blir kär, eller något sånt. Svaret på frågan är (tyvärr) att jag inte har några såna smarta tips. Anledningen tror jag är att man inte kan bota bulimi genom att göra på ett visst sätt. Visst hetsäter man mindre när man är nykär, men det är (eller var i alla fall inte för mig) inte för att man blivit frisk, utan bara för att man för en kort period har lite annat att tänka på än mat & vikt.

Jag tror man måste komma ihåg att bulimi inte har med mat att göra, och därför blir man heller inte frisk genom att se det som ett mat-problem.

Men jag ska försöka svara på frågan, och det gör jag genom att vända på det. Här är några saker som fick mig att hetsäta MER:

• Om jag var hungrig
• Om jag hade stora känslor (väldigt ledsen, väldigt glad)
• Om jag var ensam
• Om jag visste att dagen efter var ren (dvs inget inbokat)
• Om jag var mätt (då kände jag mig smällfet och det var lika bra att hetsa)
• Om jag hade gått upp i vikt ("allt är ändå förstört")
• Om jag bestämt mig för att skippa någon måltid

Tyvärr var det dock inte så enkelt för mig att jag bara kunde vända på listan ovan, och till exempel se till att jag alltid hade saker inbokade så att jag inte var ensam och kunde hetsäta. Jag BEHÖVDE hetsätningen och därför såg jag till att jag hade tid att hetsa. Självklart var jag inte så tydlig inför mig själv, det hade jag aldrig klarat, så jag låtsades inför mig själv att jag behövde vara ensam och "ladda batterierna". Jag var en "oberoende och självständig person som gärna var för mig själv". På så sätt ursäktade jag inför mig själv att jag tackade nej till fester och annat roligt. Jag ljög inför mig själv och intalade mig att jag skulle vara hemma och "banta" - fastän det så gott som alltid slutade med en hetskväll.

Det är det här dubbellivet, där jag lurade alla andra och även mig själv, som gjorde att jag kände mig så hjälplös. Hur skulle jag kunna ta mig ur denna bruna gyttjiga sörja, när jag liksom inte VILLE ta mig ur den?

Och det är detta som leder mig fram till min slutsats: Bulimi är inte en sjukdom i sig, utan bulimi är ett symtom på att man har dålig självkänsla. Man kan inte bota bulimi genom att ändra sitt beteende, utan man MÅSTE komma åt självkänslan. Börjar man gilla sig själv bättre har man plötsligt inte något behov av att proppa sig full med mat.

Ska utveckla mer sen!

Min bokhylla

Jag visste väl att jag skulle be er ställa frågor istället för att försöka hitta på ämnen själv - tack gullisar! Från ebba fick jag tipset att berätta lite om några av alla de böcker jag läst om bulimi genom åren. Som ni kan se på fotot är det en hel del!

Om jag ska vara helt ärlig så har ingen av böckerna hjälpt mig rent konkret. Det har mest varit skönt att läsa och känna att man inte är så ensam som man tror. Men alla listor och tips har i alla fall jag haft svårt att ta till mig. Jag gillar bäst böcker där man känner igen sig, och därför är den allra bästa boken jag någonsin läst om bulimi den här:


(typiskt nog fanns den inte med i bokhyllan, jag måste ha lånat ut den eller nåt). Det är en självbiografisk bok av en australiensisk tjej med bulimi. Hon beskriver så enormt bra hur det är att ha bulimi, hur maten tar över allt annat och hur det känns att få den ena hetsattacken efter den andra. Hur försvarslös man är när det slår till, och vilka förnedrande saker man kan hitta på. Rachel jobbade ett tag på restaurang, och då kunde hon skrapa av rester från restauranggästernas tallrikar och äta i smyg inne i diskrummet - snacka om förnedring. Hon led av bulimi i många år men blev till sist frisk (lustigt nog på ungefär samma sätt som jag, nämligen att börja gilla sig själv lite mer).

Boken "Från självsvält till ett fullvärdigt liv" är testad vetenskapligt och ska alltså kunna bota bulimi. Kanske kan vara värt att prova?

Annars tycker jag att alla självhjälpsböcker går ut på att man ska skriva matdagböcker och leta efter mönster (typ: "aha! Varje gång jag känner mig ledsen eller upprörd får jag en hetsätningsattack"). Men för mig var bulimin en sån stor del av mig att jag inte kunde ta tag i den på det sättet. Jag fick hetsätningsattacker av ALLT och det var omöjligt att se något mönster. Om jag drack en kopp kaffe vid en "udda tid" kunde jag börja hetsa av att jag hade haft mjölk i kaffet ("nu är det lika bra att skita i allt och börja hårdbanta imorgon istället"). Hetsätningen triggades av att jag var hungrig, av att jag var mätt, av att jag var trött, av att jag LEVDE (kändes det som!). Små känslor, stora känsor, inga känslor - allt kunde leda till hetsätning. Jag satt helt fast i en snurrande karusell och jag såg ingen väg alls att komma ur mitt elände.

Det var först när jag så sakteliga började tycka lite, lite bättre om mig själv (eller lite mindre illa kanske), så försvann behovet av att straffa mig med mat - och då märkte jag det knappt.

Jag ska skriva mer om det sen (det hör också till din fråga, Ebba), men först måste jag kolla varför voven står och skäller vid grinden!

Hej tjejer,
jag har tappat lite styrfart på bloggen. Jag tror att det är för att jag känner mig såpass frisk nu att tankar på mat har hamnat lite mer i bakgrunden (underbart!). Jag väger mig slaviskt varje morgon, men jag blir faktiskt inte helt tokig om jag gått upp några hekton. Jag duger!

Just nu jobbar jag med andra sidor hos mig själv som jag tror är en följd av bulimin. Bland annat är jag fortfarande enormt ospontan och drar mig gärna undan i min ensamhet. Lunchdejter och sånt gör mig ofta stressad, hur roliga de än är och hur mycket jag än gillar personen jag bestämt möte med. Det här vill jag ändra på.

Jag har också blivit helt förslappad jobbmässigt. Jag frilansar ju, och allt beror på mina egna inititativ. Nu efter sommaren har jag hamnat i "jobb-koma" och det är dags att dra mig upp ur det nu!

Och av allt det här följer att jag har svårt att fokusera på bloggen. Kan ni inte hjälpa mig genom att fråga om det är något ni vill att jag ska ta upp? Jag får alltid så bra inspiration av era frågor, så skriv gärna! Eller jag kanske redan berättat allt som finns att berätta?! ;-)

Hela dagen igår flyttade jag om alla böckerna i bokhyllorna i mitt nya arbetsrum. Vilket hästjobb! Jag nös och torkade bland böckerna och trasan blev alldeles svart.

Nu finns MINA böcker längst fram i blickfånget. "Dieting makes you fat". "Binge no more". Slash's självbiografi. Inne i hörnet finns hylla efter hylla av makens historiska epos. "The rise and fall of the great powers". "Stalin" (har han verkligen läst dem???).

Jag blev så smutsig och svettig att jag fick byta om till träningskläder. Och gissa om jag kände mig duktig efteråt!

Annat som får mig att känna mig duktig:

• springa runt parken på rekordtid
• gå fyra timmar med hunden så att hon blir TRÖTT
• baka sockerkaka
• laga middag till 14 personer
• föna håret (orkar ni? Jag tröttnar alltid efter fem minuter, fast jag vet att det blir snyggast när man fönar)
• gå och lägga mig utan att ha ätit godis eller glass efter middagen (händer väldigt sällan)

Vad får dig att känna dig duktig?

Jag har funderat mer kring det där med utseendet. Jag har ju alltid haft så mycket negativa tankar kring mig själv ("jag är så jävla fet och äcklig!"). Jag var övertygad om att jag var ett vandrande fläskberg och att alla skrattade åt mig bakom min rygg. Om jag hade suttit och pratat med kompisar och skulle gå därifrån, brukade jag försöka gå så att min rumpa alltid var vänd mot väggen så att ingen skulle se den.

Samtidigt kunde jag se på foton av mig själv att jag nog såg ganska normal ut. Faktiskt till och med ganska smal?! Jag fick såklart inte det där att gå ihop, och därför tillbringade jag hur mycket tid som helst med att ta foto på mig själv. Sen studerade jag fotona för att liksom förstå hur jag såg ut. Man kan ju tycka att det borde ha räckt att titta i spegeln, men ddet gick inte alls, för där såg jag bara ett finnigt fetto. På fotona kunde jag däremot se en riktigt fin tjej som faktiskt inte alls hade korta ben och världens största rumpa.

Det här borde ju ha lett till att jag började tycka bättre om min kropp, men jag hade förstås ursäkter till hands för att fortsätta tycka illa om mig själv. "Ja det där fotot är ju flera veckor gammalt och jag har gått upp flera kilo sen dess". "Ja men då var jag ju solbränd och solbränna är ju avsmalnande. Nu är jag ju mycket blekare".

Om jag ska vara lite amatörpsykolog så tror jag det är så här:

Ett barn som inte känner sig 100% älskat hamnar i en slags konflikt. Den egna bilden man har av sig själv (som från början är solig och positiv) stämmer inte överens med den bild man känner att mamman har. Hon verkar inte tycka att man är perfekt och underbar, i alla fall inte helt och hållet. Eller så kanske hon gör saker som det lilla barnet med sin oerfarenhet tycker är ett klart tecken på att hon inte gillar barnet (typ skiljer sig från pappan, flyttar och sätter barnet i en helt ny klass osv). Barnet får alla de här förvirrande budskapen som på något oklart sett inte känns bra, och eftersom barnet inte har så stor kunskap och erfarenhet och mycket är svart/vitt så känns det här helt klart SVART. Negativt, dåligt, hemskt. Barnet känner sig oälskat, och eftersom mamma är så stor och stark så måste man hitta en logik i hennes beteende. Och det logiska svaret blir förstås att: "Mamma älskar mig inte helt och hållet därför att..... jag inte är värd att älskas!". Och har väl den tanken slagit rot, ja då letar man bara efter sånt som förstärker teorin. "Jag är fet och äcklig" är förstås en sån tanke.

Sen när alla de här negativa tankarna slagit rot, ja då hjälper det inte om man är söt och smal och underbar. För om man tittar sig i spegeln ser man bara en obehaglig varelse som definitivt inte är värd att älskas.

Eller vad tror ni?

Kläder har alltid varit ett stort problem för mig. När jag var tonåring ville jag bara gömma mig och min hemska kropp, och kläder var bara ett sätt att dölja fetman. Ju större och oformligare kläder desto bättre. Ni som läst min blogg länge vet också att jag köpte godis för alla pengar jag fick, och sen var jag tvungen att ljuga för att förklara vad jag gjort med mina fickpengar. Ibland snodde jag kläder, ibland köpte jag vrålbilligt på utförsäljning och ljög om priset för min mamma. Det säger sig själv att min garderob inte var direkt genomtänkt och snygg...! Jag kollade aldrig i modetidningar, jag gick aldrig och drömde om att ha något visst plagg. All min energi gick åt till tankar på vikten och att älta hur hemsk jag kände mig.

På grund av bulimin ändrades min vikt snabbt. Jag kunde gå från smal till tjock på några dagar, och sen lika snabbt tillbaks igen (kanske var det mest i mitt eget huvud som jag kände mig fet eller smal, men det påverkade hur jag ville klä mig. Om jag ville visa mig eller gömma mig).

Under många år hade jag två olika avdelningar i min garderob. En med stora plagg som dolde, och en med mindre, tajtare plagg som visade mig. Det skilde säkert två storlekar på jeansen i de båda avdelningarna.

Nu är jag vuxen och mycket mer frisk än förut. Jag kan ha EN garderob, inte två-tre olika beroende på vilken storlek jag hade just för tillfället. Men jag har fortfarande enormt svårt att veta vad jag passar i. Jag lusläser alla "manualer" där det står hur man ska klä sig om man har päronkropp ("har jag det? Jag har ju stor rumpa. Eller har jag inte det?"), eller om man har pojkkropp ("är det pojkkropp jag har? Jag är ju ganska rak och har ingen midja direkt").

Allt det där är faktiskt lite svårt för mig fortfarande, och jag känner mig som världens nybörjare. Sakta, sakta börjar jag lära mig om kläder och vad som är snyggt och vad som passar. I takt med att jag börjar tycka om min kropp mer och mer tycker jag också det är roligt att se fin ut.

Tror ni man kan gilla kläder om man inte gillar sin kropp?

Världens sämsta bloggare, det är ju jag! Jag har knappt uppdaterat alls sen vi kom hit till Marbella. ja, jag får skylla på värmen - det är svårt att tänka på bloggen när det är 25 grader varmt och solen skiner! Jag passar på att njuta så hörs vi när jag är hemma i höstregnet igen!

Kram!