En bulimikers julafton
När jag tänker tillbaks på alla julaftnar jag har genomlevt, först som sjuk, sen som lite friskare, och nu som frisk - ja då slår det mig vilken resa jag gått igenom. Jag känner mig otroligt stolt över mig själv att jag lyckats gå från en panikslagen tonåring som tyckte att en skiva skinka var "alldeles för mycket, så nu är det lika bra att hetsa", till en kvinna i sina bästa år (!) som njuter av ett delikat julbord tillsammans med sin familj.
När jag var barn brukade jag ligga sjuk varenda juldag. Det berodde på att jag totalt överätit av min absoluta älsklingsrätt på denna jord - risgrynsgröt. Jag åt absolut hur mycket som helst och fick alltid jätteont i magen. Detta var långt innan jag fick ätstörningar och var väl bara någon allmän sorts stor aptit!
Sen blev jag äldre och sjuk. Som tonåring brukade vi äta ett stort julbord med skinka och allt sånt vid 14.00-tiden på eftermiddagen. Jag startade alltid med lite skinka och fyllde på med mycket sallad och kål och sånt nyttigt. Men eftersom skinkan inte kändes hemtam blev jag alltid nervös. Har jag ätit för mycket nu? Hur mycket kaolrier är det i en skinkbit? Tänk om jag åt fettet utan att jag märkte det? Och senap, är inte det nästan bara rent socker? det snurrade i huvudet, och slutade oftast med en mystisk halvhets, där jag åt så mycket jag orkade av julbordet och sedan hela eftermiddagen och kvällen av julgodiset. Det som skiljde det från en vanlig hets var väl att jag var i sällskap med andra hela tiden, så jag kunde inte stoppa mig så full att jag somnade. Jag smygåt av knäcken, av ischokladen och av nötterna, och mådde urdåligt.
Sen när jag fick egen familj och var på väg att bli frisk, så hade jag fortfarande en massa hangups. Bland annat kunde jag inte äta varm mat till lunch. Sallad var okay, smörgås likaså. Men absolut inte varm potatis eller kalkon eller något sånt. Dessutom var jag alltid livrädd att överäta, för då slutade det alltid med hetsätning. Den första julen jag skulle fira med min make och våra nyfödda barn dukade jag därför fram en skinka, en burk senap och en skål med kokt potatis. Det var allt! Min man (som varit bortrest och missat mina ulförberedelser - eller snarare brist på desamma....) trodde inte sina ögon! Han trodde väl att det berodde på trötthet över tvillingarna eller allmän svårighet att hitta svensk julmat här i England..... I vilket fall så var det en väldigt misslyckad jul - matmässigt sätt!
Efetr det första året har min man tagit över julmatsinköpet (smart!). I flera år köpte han med sig från Sverige, och såg till att vi fick en normal jul här hemma. Puh! Men sen sakta men säkert började jag må allt bättre, och en av de stora fördelarna med det var också att jag började tycka det var kul med mat och matlagning.
Nu är kalkon min stora specialitet, och jag älskar lax i alla former. Däremot undviker jag faktiskt fortfarande risgrynsgröt..... Kanske nästa år?!
Kram
När jag var barn brukade jag ligga sjuk varenda juldag. Det berodde på att jag totalt överätit av min absoluta älsklingsrätt på denna jord - risgrynsgröt. Jag åt absolut hur mycket som helst och fick alltid jätteont i magen. Detta var långt innan jag fick ätstörningar och var väl bara någon allmän sorts stor aptit!
Sen blev jag äldre och sjuk. Som tonåring brukade vi äta ett stort julbord med skinka och allt sånt vid 14.00-tiden på eftermiddagen. Jag startade alltid med lite skinka och fyllde på med mycket sallad och kål och sånt nyttigt. Men eftersom skinkan inte kändes hemtam blev jag alltid nervös. Har jag ätit för mycket nu? Hur mycket kaolrier är det i en skinkbit? Tänk om jag åt fettet utan att jag märkte det? Och senap, är inte det nästan bara rent socker? det snurrade i huvudet, och slutade oftast med en mystisk halvhets, där jag åt så mycket jag orkade av julbordet och sedan hela eftermiddagen och kvällen av julgodiset. Det som skiljde det från en vanlig hets var väl att jag var i sällskap med andra hela tiden, så jag kunde inte stoppa mig så full att jag somnade. Jag smygåt av knäcken, av ischokladen och av nötterna, och mådde urdåligt.
Sen när jag fick egen familj och var på väg att bli frisk, så hade jag fortfarande en massa hangups. Bland annat kunde jag inte äta varm mat till lunch. Sallad var okay, smörgås likaså. Men absolut inte varm potatis eller kalkon eller något sånt. Dessutom var jag alltid livrädd att överäta, för då slutade det alltid med hetsätning. Den första julen jag skulle fira med min make och våra nyfödda barn dukade jag därför fram en skinka, en burk senap och en skål med kokt potatis. Det var allt! Min man (som varit bortrest och missat mina ulförberedelser - eller snarare brist på desamma....) trodde inte sina ögon! Han trodde väl att det berodde på trötthet över tvillingarna eller allmän svårighet att hitta svensk julmat här i England..... I vilket fall så var det en väldigt misslyckad jul - matmässigt sätt!
Efetr det första året har min man tagit över julmatsinköpet (smart!). I flera år köpte han med sig från Sverige, och såg till att vi fick en normal jul här hemma. Puh! Men sen sakta men säkert började jag må allt bättre, och en av de stora fördelarna med det var också att jag började tycka det var kul med mat och matlagning.
Nu är kalkon min stora specialitet, och jag älskar lax i alla former. Däremot undviker jag faktiskt fortfarande risgrynsgröt..... Kanske nästa år?!
Kram
Julpanik?
När jag blev vuxen och mer och mer frisk från bulimi och började fira jul på egen hand med min egen lilla familj, så skedde det verkligen inte utan missöden....
Jag har inte tillgång till dator nu men när jag kommer hem ska jag skriva om allt konstigt jag hittat på på julen ändabfram till att jag blev frisk.....
Kram så länge!
Sköt om er i jul!
Jag önskar alla mina fina läsare en riktigt GOD JUL utan dåligt samvete och måsten. Sköt om er själva och era kroppar i jul!
Kram,
Malin
Kram,
Malin
Elle vs Karlie
Elle Mac Pherson har alltid haft smeknamnet "The Body". Här är en bild på henne, hon är absolut supersnygg tycker jag:
Nu har en ny modell fått ta över Elles smeknamn. Den nya tjejen heter Karlie Kloss och är väl sisådär en 20 år yngre än Elle. Så här ser alltså det nya kroppsidealet ut:
Här ser ni henne igen, Karlie Kloss, "The Body" år 2011:
Snacka om att våra ideal har ändrats! Och inte till det bättre heller.....
Nu har en ny modell fått ta över Elles smeknamn. Den nya tjejen heter Karlie Kloss och är väl sisådär en 20 år yngre än Elle. Så här ser alltså det nya kroppsidealet ut:
Här ser ni henne igen, Karlie Kloss, "The Body" år 2011:
Snacka om att våra ideal har ändrats! Och inte till det bättre heller.....
Dominant pappa och svag mamma
Hej tjejer,
Jag vet, det var längesen eller hur? Men nu bara måste jag skriva! Jag träffade en kvinna som är terapeut tidigare idag, och vi kom att tala om ätstörningar och om min blogg osv. Så frågade hon lite om min familj, och jag berättade. Jag sa också att jag har försökt testa olika idéer här på bloggen om vad vi med ätstörningar har gemensamt - om det är för att vi är perfektionister, äldsta barnet och vana att ta ansvar och vara perfekta. Jag sa att jag inte direkt kommit fram till något, utan att det verkar som om alla ätstörda har sin egen berättelse och sin egen historia.
Då berättade terapeuten att nya rön visar att väldigt många tjejer med ätstörningar har en liknande familjebakgrund. De kommer från familjer där pappan är väldigt stark och dominerande (nästan domderande). Mamman däremot är svag och kraftlös och tyr sig ibland nästan som ett barn till pappan.
Enligt terapeuten är man inte klar över exakt varför man skulle få en ätstörning i den här typen av familj, men en teori kan vara att man identifierar med mamman och därför vill vara kvar som ett barn, man vill inte växa upp och bli vuxen - och därför vill man svälta sig så att man fortsätter att se ut som ett barn så länge som möjligt.
Det här kan ju vara struntprat, men lustigt nog stämmer hennes beskrivning väldigt väl in på min familj.....! Vad säger ni andra?
Kram!
Jag vet, det var längesen eller hur? Men nu bara måste jag skriva! Jag träffade en kvinna som är terapeut tidigare idag, och vi kom att tala om ätstörningar och om min blogg osv. Så frågade hon lite om min familj, och jag berättade. Jag sa också att jag har försökt testa olika idéer här på bloggen om vad vi med ätstörningar har gemensamt - om det är för att vi är perfektionister, äldsta barnet och vana att ta ansvar och vara perfekta. Jag sa att jag inte direkt kommit fram till något, utan att det verkar som om alla ätstörda har sin egen berättelse och sin egen historia.
Då berättade terapeuten att nya rön visar att väldigt många tjejer med ätstörningar har en liknande familjebakgrund. De kommer från familjer där pappan är väldigt stark och dominerande (nästan domderande). Mamman däremot är svag och kraftlös och tyr sig ibland nästan som ett barn till pappan.
Enligt terapeuten är man inte klar över exakt varför man skulle få en ätstörning i den här typen av familj, men en teori kan vara att man identifierar med mamman och därför vill vara kvar som ett barn, man vill inte växa upp och bli vuxen - och därför vill man svälta sig så att man fortsätter att se ut som ett barn så länge som möjligt.
Det här kan ju vara struntprat, men lustigt nog stämmer hennes beskrivning väldigt väl in på min familj.....! Vad säger ni andra?
Kram!
Nyårslöfte
Jag vet att det bara är i början av november, men jag har redan börjat tänka på vad jag ska försöka jobba med nästa år. Det handlar om att bli av med ännu en liten kvarvarande effekt av bulimin - att jag sitter hemma ensam trots att jag älskar att umgås.
Denna veckan har jag haft mycket att göra, jag har varit borta nästan varje kväll vilket jag verkligen inte brukar vara. Jag har fortfarande ett väldigt konstigt förhållande till kvällarna. Förr i tiden, när jag var sjuk, var jag alltid rädd att boka något på kvällarna eftersom jag nästan alltid antingen höll på att hetsäta eller med att kompensations-svälta, och inget av dessa aktiviteter passade in att göra i sällskap. Bulimin gjorde att det bara fanns små, korta ögonblick då det passade för mig att umgås. En hetsätningsdag gick det förstås inte, då skyndade jag mig hem från jobbet för att kasta mig på soffan och proppa i mig mat. De kvällarna sov jag jättedåligt eftersom jag först försökte vara vaken så länge som det bara gick (för att kunna äta så mycket som möjligt) och sen ofta låg vaken med kramper i magen när laxermedlen började verka. Dagen efter ville jag inte heller umgås, eftersom magen var svullen och jag ofta var jättetrött och nästan "bakfull" efter hetsen dagen innan. Två dagar efter en hets var min "umgängesdag", då kände jag mig smal och utvilad, men jag visste att dagen efter skulle det komma en ny hetsätning. Jag planerade mina få umgängesdagar med militärisk precision, men oftast var det enklast att bara vara ensam.
Det konstiga är att jag fortfarande är lite nervös för att boka upp mig på kvällarna, och jag kan inte förklara varför. Jag vet ju att jag inte behöver vara orolig för att jag ska börja hetsäta, jag vet att jag tycker det är jättekul att äta middag med andra och att sitta och prata och ha det kul, men ändå är det som att jag allra helst bara vill sitta hemma och göra exakt samma sak som jag gjorde dagen innan. Det är som att jag bara känner mig trygg om jag vet att jag kan göra samma som jag gjorde igår. Mystiskt!
Fan också vad detta retar mig! Det ska bli mitt nyårslöfte detta året - att jag ska sluta göra samma saker jämt. Ut och träffa nya människor, eller åtminstone ut och träffa mina kompisar!
Har ni börjat fundera på nyårslöften?
Denna veckan har jag haft mycket att göra, jag har varit borta nästan varje kväll vilket jag verkligen inte brukar vara. Jag har fortfarande ett väldigt konstigt förhållande till kvällarna. Förr i tiden, när jag var sjuk, var jag alltid rädd att boka något på kvällarna eftersom jag nästan alltid antingen höll på att hetsäta eller med att kompensations-svälta, och inget av dessa aktiviteter passade in att göra i sällskap. Bulimin gjorde att det bara fanns små, korta ögonblick då det passade för mig att umgås. En hetsätningsdag gick det förstås inte, då skyndade jag mig hem från jobbet för att kasta mig på soffan och proppa i mig mat. De kvällarna sov jag jättedåligt eftersom jag först försökte vara vaken så länge som det bara gick (för att kunna äta så mycket som möjligt) och sen ofta låg vaken med kramper i magen när laxermedlen började verka. Dagen efter ville jag inte heller umgås, eftersom magen var svullen och jag ofta var jättetrött och nästan "bakfull" efter hetsen dagen innan. Två dagar efter en hets var min "umgängesdag", då kände jag mig smal och utvilad, men jag visste att dagen efter skulle det komma en ny hetsätning. Jag planerade mina få umgängesdagar med militärisk precision, men oftast var det enklast att bara vara ensam.
Det konstiga är att jag fortfarande är lite nervös för att boka upp mig på kvällarna, och jag kan inte förklara varför. Jag vet ju att jag inte behöver vara orolig för att jag ska börja hetsäta, jag vet att jag tycker det är jättekul att äta middag med andra och att sitta och prata och ha det kul, men ändå är det som att jag allra helst bara vill sitta hemma och göra exakt samma sak som jag gjorde dagen innan. Det är som att jag bara känner mig trygg om jag vet att jag kan göra samma som jag gjorde igår. Mystiskt!
Fan också vad detta retar mig! Det ska bli mitt nyårslöfte detta året - att jag ska sluta göra samma saker jämt. Ut och träffa nya människor, eller åtminstone ut och träffa mina kompisar!
Har ni börjat fundera på nyårslöften?
Kul vecka som kommer...
Jag har inte glömt er!
Hej,
Åh vilken dålig blogginspiration jag har, men jag tar det som ett friskhetstecken! En grej jag tänker på när jag surfar runt bland andra bloggar, är hur bulimi och hetsätning definieras så olika för olika personer.
Jag ser att det finns magra anorektiker som ibland äter lite, lite för mycket (alltså för mycket jämfört med deras planer om 400 kcal/dag) och som tycker att den där mackan de åt var en "hetsätning". Om de någorlunda regelbundet (alltså några gånger i veckan) äter nån macka eller en bit ost "för mycket" så kallar de sig "smällfeta" och säger att de lider av bulimi.
För mig har det där inget alls med mitt förra liv med bulimi att göra. Jag har aldrig någonsin tittat ner på mina revben och tyckt att jag har varit "fet". Tvärtom, jag var överlycklig när jag någon enstaka gång lyckades svälta ner mig så att jag kunde se konturerna av min benstomme (fel tänkt, jag vet! Jag bara berättar för att ingen ska tro att jag tyckt att jag var fet när jag inte var det!). Kanske var känslan av lycka blandad med en oro för att gå upp igen (vilket alltid hände någon dag senare), men jag minns känslan av att jag var i kontroll, oövervinnerlig och äntligen äntligen hade den kropp jag ville ha.
För mig är en med bulimi en person med en utåt sett ganska normal vikt (kanske lite för smal och kanske lite för tjock men inte avmagrad). En person med bulimi äter enorma mängder mat, långt över dagsbehovet för en normal människa, och kompenserar det genom att kräkas, laxera eller träna.
Jag tycker det här är viktigt att ta upp, om det nu är någon som mot förmodan trodde att jag förut var en mager tjej som oftast åt för lite. Oh no, det var verkligen inte jag!
Kram!
Åh vilken dålig blogginspiration jag har, men jag tar det som ett friskhetstecken! En grej jag tänker på när jag surfar runt bland andra bloggar, är hur bulimi och hetsätning definieras så olika för olika personer.
Jag ser att det finns magra anorektiker som ibland äter lite, lite för mycket (alltså för mycket jämfört med deras planer om 400 kcal/dag) och som tycker att den där mackan de åt var en "hetsätning". Om de någorlunda regelbundet (alltså några gånger i veckan) äter nån macka eller en bit ost "för mycket" så kallar de sig "smällfeta" och säger att de lider av bulimi.
För mig har det där inget alls med mitt förra liv med bulimi att göra. Jag har aldrig någonsin tittat ner på mina revben och tyckt att jag har varit "fet". Tvärtom, jag var överlycklig när jag någon enstaka gång lyckades svälta ner mig så att jag kunde se konturerna av min benstomme (fel tänkt, jag vet! Jag bara berättar för att ingen ska tro att jag tyckt att jag var fet när jag inte var det!). Kanske var känslan av lycka blandad med en oro för att gå upp igen (vilket alltid hände någon dag senare), men jag minns känslan av att jag var i kontroll, oövervinnerlig och äntligen äntligen hade den kropp jag ville ha.
För mig är en med bulimi en person med en utåt sett ganska normal vikt (kanske lite för smal och kanske lite för tjock men inte avmagrad). En person med bulimi äter enorma mängder mat, långt över dagsbehovet för en normal människa, och kompenserar det genom att kräkas, laxera eller träna.
Jag tycker det här är viktigt att ta upp, om det nu är någon som mot förmodan trodde att jag förut var en mager tjej som oftast åt för lite. Oh no, det var verkligen inte jag!
Kram!
En kommentar
Så här kommenterade Malka apropå hur föräldrar kan reagera när de får veta att dottern har en ätstörning (kan av någon anledning inte länka, sorry):
"Min spontana tanke angående föräldrar som inte kan/vill förstå sina barn som har ätstörningar (eller skär sig eller har ångest eller vad det nu är): det är dels rädsla men även ett sätt att slippa ta tag i/ta ansvar för situationen. Har själv ätstörningar sedan 20 år och min mamma sa många kalla och grymma saker till mig när jag blev sjuk i yngre tonåren. Nu kan jag förstå att det var hennes sätt att slippa se att beteendet som jag visade upp var en imitation av hennes eget beteende. På så sätt kunde hon tycka att jag var konstig utan att behöva ifrågasätta sig själv. (Sedan jobbade hon med unga med ätstörningar och då var det plötsligt alltid föräldrarnas fel att de stackars barnen blev sjuka - ironiskt...)"
Jag tror det där kan stämma och jag känner igen mig själv jättemycket i det du skrev. Jag minns hur arg min mamma var på mig, både när jag la på mig några kilo i tonåren, och sen när jag satt helt pinnsmal och inte ville äta middag (under min korta anorektiska fas). Inte en enda gång frågade hon mig om jag mådde dåligt eller om något var fel, utan hon reagerade med ilska. Sen flera år efter hennes död fick jag veta av hennes syster att hon (mamma alltså) hade haft anorexi när hon var tonåring. Jag är säker på att hon visste exakt vad jag hade för problem, men precis som du skriver Malka, så reagerade hon med att stöta mig ifrån sig för att slippa känna någon skuld i det som hände mig. Det var bra skrivet av dig, det gick upp ett ljus för mig när jag läste det. Tack!
Bye for now,
Malin
"Min spontana tanke angående föräldrar som inte kan/vill förstå sina barn som har ätstörningar (eller skär sig eller har ångest eller vad det nu är): det är dels rädsla men även ett sätt att slippa ta tag i/ta ansvar för situationen. Har själv ätstörningar sedan 20 år och min mamma sa många kalla och grymma saker till mig när jag blev sjuk i yngre tonåren. Nu kan jag förstå att det var hennes sätt att slippa se att beteendet som jag visade upp var en imitation av hennes eget beteende. På så sätt kunde hon tycka att jag var konstig utan att behöva ifrågasätta sig själv. (Sedan jobbade hon med unga med ätstörningar och då var det plötsligt alltid föräldrarnas fel att de stackars barnen blev sjuka - ironiskt...)"
Jag tror det där kan stämma och jag känner igen mig själv jättemycket i det du skrev. Jag minns hur arg min mamma var på mig, både när jag la på mig några kilo i tonåren, och sen när jag satt helt pinnsmal och inte ville äta middag (under min korta anorektiska fas). Inte en enda gång frågade hon mig om jag mådde dåligt eller om något var fel, utan hon reagerade med ilska. Sen flera år efter hennes död fick jag veta av hennes syster att hon (mamma alltså) hade haft anorexi när hon var tonåring. Jag är säker på att hon visste exakt vad jag hade för problem, men precis som du skriver Malka, så reagerade hon med att stöta mig ifrån sig för att slippa känna någon skuld i det som hände mig. Det var bra skrivet av dig, det gick upp ett ljus för mig när jag läste det. Tack!
Bye for now,
Malin
Kolla!
Nu ska ni få se en bild på världens finaste hund - nämligen min! ;)
M: Tack för din förfrågan, svaret är JÄTTEGÄRNA!
Kram på er allihopa!
M: Tack för din förfrågan, svaret är JÄTTEGÄRNA!
Kram på er allihopa!
Militärträning
Ah, så himla kul! Jag har just kommit hem efter en timmes boot camp-träning. Det är soldater som leder träningen, och man delas in i grupper efter hur bra man är. Jag tänkte (kaxig som alltid!) först vara med i den avancerade gruppen, men så beslöt jag mig för att vara med "de vanliga". Och det var nog tur det, för jag var helt slut efter de första tio minutrarna, och då hade vi egentligen bara gjort uppvärmningen!
Vi höll till i en park och soldaterna (som dessutom var jättesöta!) hejade och tjoade på oss att springa fortare. Oftast var vi uppdelade två och två, så medan min partner gjorde situps fick jag springa till ett träd och tillbaks, sen bytte vi. Så där höll vi på. "Spring i en cirkel och när jag säger 'GO' ska ni lägga er ner så att axeln tar i marken. Och när jag säger 'BACK' ska ni lägga er så att ryggen tar i". Vi blev förstås smutsiga och leriga, och det gjorde på något sätt bara allting ännu roligare. Den sista kvarten spelade vi någon slags förenklad rugby där bara tjejerna fick göra mål (eller tries som det heter i rugby), vi sprang som galningar och försökte ta bollen från varandra. Jättekul!
Så nu är jag hemma och pustar ut med adrenalinet pumpande i kroppen, ah så skönt. Och ikväll vankas oxfilé med gräddig svampsås. Nice!
Vi höll till i en park och soldaterna (som dessutom var jättesöta!) hejade och tjoade på oss att springa fortare. Oftast var vi uppdelade två och två, så medan min partner gjorde situps fick jag springa till ett träd och tillbaks, sen bytte vi. Så där höll vi på. "Spring i en cirkel och när jag säger 'GO' ska ni lägga er ner så att axeln tar i marken. Och när jag säger 'BACK' ska ni lägga er så att ryggen tar i". Vi blev förstås smutsiga och leriga, och det gjorde på något sätt bara allting ännu roligare. Den sista kvarten spelade vi någon slags förenklad rugby där bara tjejerna fick göra mål (eller tries som det heter i rugby), vi sprang som galningar och försökte ta bollen från varandra. Jättekul!
Så nu är jag hemma och pustar ut med adrenalinet pumpande i kroppen, ah så skönt. Och ikväll vankas oxfilé med gräddig svampsås. Nice!
Pushy and proud
Just nu går en serie program på Sky här i England. Serien heter "Pushy and proud" och första programmet handlade om mammor som älskar skräpmat och som ger det till sina barn. En tjej var 21 år och hade fyra barn. Hon berättade att hon knappt hade ätit lagad mat när hon växte upp, utan hon hade alltid gått till "the chippy" (det är ett engelskt ord för en restaurant på hörnet som serverar billig friterad fisk och pommes frites - fish and chips).
Nu när tjejen hade egna barn så gjorde hon på exakt samma sätt. Frukost på McDonalds, lunch på KFC och så middag på McD igen. Hon hade aldrig lagat ett enda mål mat till dem. Det värsta var att hennes kille hade jobbat på restaurang, så han kunde laga mat, men hon tyckte hans hemlagade mat "uräcklig!". Där satt hennes fyra små barn och mumsade på hamburgare dag ut och dag in och hon var helt nöjd med det. "Mina barn är friska så det är uppenbarligen inget fel alls på deras diet" sa hon gång på gång.
Andra programmet hette "Diet crazy mums" och handlade om mammor som tvingade sina barn att banta. En mamma hade en jättesöt dotter på kanske 14-15 år. Dottern var smal och fin, men mamman tyckte inte att hon var tillräckligt smal. Tre gånger om dagen fick dottern väga sig medan mamman såg på. Varje dag började med att dottern gjorde 200 situps och 70 armhävningar medan mamman hejade på. När dottern fyllde år så ordnade mamman kalas med en massa god mat - som dottern inte fick äta!
Alltså, jag vet ju att såna här program är menade att vara lite extrema och att de antagligen inte visar en exakt rättvis bild av de här familjerna. Men jag satt ändå med gapande mun, helt chockad. Vad är det här för människor? Och vad får dem att ställa upp i tv och säga såna absurda saker??
Nu när tjejen hade egna barn så gjorde hon på exakt samma sätt. Frukost på McDonalds, lunch på KFC och så middag på McD igen. Hon hade aldrig lagat ett enda mål mat till dem. Det värsta var att hennes kille hade jobbat på restaurang, så han kunde laga mat, men hon tyckte hans hemlagade mat "uräcklig!". Där satt hennes fyra små barn och mumsade på hamburgare dag ut och dag in och hon var helt nöjd med det. "Mina barn är friska så det är uppenbarligen inget fel alls på deras diet" sa hon gång på gång.
Andra programmet hette "Diet crazy mums" och handlade om mammor som tvingade sina barn att banta. En mamma hade en jättesöt dotter på kanske 14-15 år. Dottern var smal och fin, men mamman tyckte inte att hon var tillräckligt smal. Tre gånger om dagen fick dottern väga sig medan mamman såg på. Varje dag började med att dottern gjorde 200 situps och 70 armhävningar medan mamman hejade på. När dottern fyllde år så ordnade mamman kalas med en massa god mat - som dottern inte fick äta!
Alltså, jag vet ju att såna här program är menade att vara lite extrema och att de antagligen inte visar en exakt rättvis bild av de här familjerna. Men jag satt ändå med gapande mun, helt chockad. Vad är det här för människor? Och vad får dem att ställa upp i tv och säga såna absurda saker??
Skärp dig, sluta hetsäta!
Så här skriver http://justmyownthoughts.blogg.se/:
Jag gillar din blogg. Äntligen något skriven av en vuxen som man kan läsa.
Jag är 20 år och mitt uppe i att få hjälp för mitt problem, vilket innebär stora och smärtsamma väntetider.. Jag har skrikit på hjälp i mer än ett år, ringt till alla jag kan - men väntar fortfarande på en kontinuerlig behandling.
Det jag undrar är om du har tänkt på varför man får/vidmakthåller bulimin? Min mamma kallar mig svag och karaktärslös som hetsäter och spyr. Hon menar att det bara är att bestämma sig och låta bli etc. Vad hade du sagt till dina barn om de fick det här problemet? Hur hade du hanterat det?
Och den viktigaste frågan.. Är vi svaga? Är det bara att "bestämma sig för att sluta"?
Tänk om din mamma hade rätt? Tänk om alla vi här ute bara liksom missat att skärpa oss. Vad underbart det skulle vara, eller hur? Tyvärr så vet alla vi som drabbats att om det bara handlade om viljestyrka, ja då hade vi varit friska för länge sedan.
Men det är förstås svårt att förstå när man inte är drabbad själv. Att äta och sen kräkas verkar ju vara en medveten handling, som man gör efter att ha fattat ett beslut att göra det. Som att borsta tänderna eller göra en kopp te eller sätta sig och läsa tidningen, ungefär. För så ser det ju ut när man ser det utifrån. Tänk om nån sa till dig att "aj, det gör så himla ont när jag ger mig själv en örfil" - skulle inte du ändå säga så här då: "Ja men.... sluta slå dig då!". Eller som min superfriska kompis sa till mig för hundra år sen: "Men om du vill gå ner i vikt Malin, varför minskar du inte bara på godis och chips och sånt?". Ja det kan man ju undra!
Jag tror att om man står utanför och ser en ätstörd person, så är det nog lätt att i sin maktlöshet och oro bli alldeles utom sig av ilska. Man kan inte förstå varför den man älskar verkar vilja tillfoga sig skada utsätta sig för allt elände som en ätstörning innebär. Alldeles speciellt hemskt är det nog om man är mamma, för då känner man sig kanske lite skyldig någonstans långt inne. Jag tycker i alla fall att det är så att vad mina killar än hittar på, så känner jag mig ansvarig. Det känns för mig som att det är mammans (eller ja, föräldrarnas) jobb att se till att barnen blir trygga och får självkänsla, och att de är i säkerhet. Det här har gjort att jag har brutit ihop många gånger, som när den ena killen trampade igenom en kakelplatta som låg ovanpå ett hål i marken i Spanien, och kakelplattan gick sönder och slet av fyra senor i hans fot. Jag kände mig alldeles deppig över att jag inte hade skyddat honom tillräckligt. (jag vet ju EGENTLIGEN att det inte är mitt fel att han inte ser sig för, jag vill bara förklara lite av hur det känns när man satt ett liv till världen).
Ja, för att gå tillbaks till din mamma, så tror jag att det kan finnas två anledningar till att hon säger som hon gör. Det ena är att hon känner sig så panikslagen och maktlös och så utom sig att hon reagerar med att bli arg. I så fall tror jag hon skulle må bättre av om du satte dig ner med henne någon gång när ni bägge mår ganska bra, och så förklarar lite mer om vad en äs är och vad det innebär. Att det är en sjukdom som yttrar sig på ett visst sätt. Att det är lika svårt för oss med äs att bryta hets- och svältcykeln som det är för en med förkylning att sluta snora. Eller en med blindtarmsinflammation att "skärpa sig" och sluta ha ont.
Den andra anledningen är att hon faktiskt inte vet, att hon inte har en aning om vad du gör. Lite så var det för min man. Han visste absolut ingenting om ätstörningar, och trodde verkligen helt genuint att det bara var att skärpa sig. Och då måste du också ta dig tid att förklara. Det finns ju böcker om äs du kan visa henne.
Din sista fråga - om hur jag skulle göra om mina barn visade tendenser till ätstörning.....BRRR! Det var min stora skräck, och det var det som avhöll mig länge, länge från att skaffa barn. Jag tänkte att jag skulle vara ett sånt urdåligt exempel, så hur skulle mina barn kunna få normala matvanor och en bra självkänsla.
Men så fick jag mina barn, och jag måste säga att jag tror att jag hanterar deras mat och vikt på ett ganska bra sätt, just för att jag är så enormt medveten om äs. Jag berättade tidigt för dem om min äs, så det var inte höljt i dunkel som det var för mig med min mamma (hon hade anorektiska tendenser men sa aldrig ett pip om det till mig, så jag trodde hon hade rätt när hon överförde sin skräck för feta människor på mig. Ja det där är en lång historia, vi tar det en annan gång!). Sen är det kanske lättare för att jag har två killar - kanske.
Oj, det blev ett långt inlägg, men det sista jag ska säga är att jag ändå trots allt är lite avundsjuk på dig att din mamma vet om dina problem. Jag höll allting hemligt och kände alltid att det var mitt fel och att jag var helt knäpp i huvudet, och alla de negativa känslorna förstärktes av att jag aldrig pratade om det. Då trodde jag förresten länge, länge att det bara var att skärpa sig, och att mitt problem var min otroligt svaga karaktär och min slapphet. Om jag bara skärpte mig skulle jag bli smal. Jag såg absolut ingen koppling mellan mina svält-bantningar och mina matorgier i soffan.
Hoppas detta inte var för snurrigt!
Kram
God morgon!
Jag har ett problem som (för ovanlighetens skull!) är helt orelaterat till ÄS: Jag blir sällan sjuk, men när jag väl blir sjuk - ja då jäklar slår det till. En förkylning går alltid till på exakt samma sätt:
Ont i halsen. Ännu mer ont i halsen. Försöker härda ut utan penicillin. Går efter någon vecka till doktorn, får penicillin. Försöker härda ut lite, lite till. Inser att det gått två veckor, ger upp, börjar med penicillin. Börjar hosta. Tar astmamedicin. Hostar nonstop i en eller två veckor, blir sedan lite bättre.
Från start till mål tar det ungefär tre veckor. Under dessa tre veckor ser jag en efter en av min familj bli sjuka, hosta & snora i några dagar för att sen en efter en bli friska.
Sen hör det ju till saken att jag omedelbart börjar tänka så här:
-Jaha, sjuk igen, så typiskt (fast det var två år sen sist). Jag är ju ALLTID sjuk. Hur ska jag kunna ha ett riktigt 9-5-jobb när jag jämt är sjuk??? Och nu verkar jag ju ha fått kronisk halsinfektion också. Så typiskt! Jag kommer aldrig att kunna svälja mer i hela mitt liv. Lika bra att jag bara låser in mig och aldrig träffar någon eller gör något mer i hela mitt liv.
Jag har som ni märker en "liten" tendens att se allting svart eller vitt.
Men nu i morse efter tre dagar med penicillin känner jag mig faktiskt lite, lite bättre! Kanske finns det hopp ändå?! ;)
Kram
PS. JÄTTESTORT tack för kommentarerna nedan!
Ont i halsen. Ännu mer ont i halsen. Försöker härda ut utan penicillin. Går efter någon vecka till doktorn, får penicillin. Försöker härda ut lite, lite till. Inser att det gått två veckor, ger upp, börjar med penicillin. Börjar hosta. Tar astmamedicin. Hostar nonstop i en eller två veckor, blir sedan lite bättre.
Från start till mål tar det ungefär tre veckor. Under dessa tre veckor ser jag en efter en av min familj bli sjuka, hosta & snora i några dagar för att sen en efter en bli friska.
Sen hör det ju till saken att jag omedelbart börjar tänka så här:
-Jaha, sjuk igen, så typiskt (fast det var två år sen sist). Jag är ju ALLTID sjuk. Hur ska jag kunna ha ett riktigt 9-5-jobb när jag jämt är sjuk??? Och nu verkar jag ju ha fått kronisk halsinfektion också. Så typiskt! Jag kommer aldrig att kunna svälja mer i hela mitt liv. Lika bra att jag bara låser in mig och aldrig träffar någon eller gör något mer i hela mitt liv.
Jag har som ni märker en "liten" tendens att se allting svart eller vitt.
Men nu i morse efter tre dagar med penicillin känner jag mig faktiskt lite, lite bättre! Kanske finns det hopp ändå?! ;)
Kram
PS. JÄTTESTORT tack för kommentarerna nedan!
Viktigt att du vet
Jag fick en kommentar från Emma till mitt förra inlägg här nedanför:
"Alltså.. Ärligt talat så skulle jag inte vilja läsa en tidning av någon som fortfarande har en massa hang ups kring saker och ting. Bara detta inlägget får mig att tänka ätstörda tankar och rysa. Om någon skulle göra en tidning skulle det vara sockerskrin.blogaholic.se eller vagenfran37kilo. Någon som är frisk på ett friare sätt. Man får bara ångest av att gå in på den här bloggen. Btw, tre-fyra gånger är väldigt mycket - varför måste du skriva ut det?"
Jag har inte fått så många negativa kommentarer, och kanske blir jag mer ledsen än vad jag borde. När man lägger ut sin blogg på internet får man naturligtvis räkna med att inte alla gillar det man skriver, och jag har själv massor med synpunkter på bloggar som jag läser. Jag vill inte heller att alla alltid ska hålla med mig om det jag skriver, tvärtom har jag vuxit som människa och utvecklats av många av de kommentarer ni skrivit när ni tycker att jag haft fel.
Men jag tycker att som bloggläsare har man ett ansvar mot sig själv, och detta gäller i allra högsta grad om man har en ätstörning. Då är det jätteviktigt att man INTE läser bloggar som gör att man mår sämre. För en del kanske detta gäller proana-bloggar, för Emma gäller det tydligen min blogg. Jag kan själv inte förstå varför man får ångest av min blogg, och jag beklagar det av hela mitt hjärta, men är det så så ska man inte läsa den. Emma, leta vidare bland andra bloggar! Läs de två du själv rekommenderade, och hoppas att det hjälper dig mer än min. Jag vet ingenting om dig och din äs och jag har inga andra råd än att du ska söka hjälp och att du bara ska läsa bloggar som ger dig styrka.
Jag har försökt vara jätteärlig på den här bloggen. Jag har kämpat med bulimi i så många år att jag tycker att jag kan ha en del att berätta för er som är yngre. Men jag är ingen läkare, jag är ingen terapeut och jag har ingen utbildning i hur man behandlar ätstörning. Jag har bara mig själv och min erfarenhet, och det är förstås viktigt att du som läsare förstår det. Jag tycker att mitt budskap hela tiden har varit: Sök hjälp! Bli inte som jag!
Vad tycker ni som hängt med ett tag? Pee?
Kram
"Alltså.. Ärligt talat så skulle jag inte vilja läsa en tidning av någon som fortfarande har en massa hang ups kring saker och ting. Bara detta inlägget får mig att tänka ätstörda tankar och rysa. Om någon skulle göra en tidning skulle det vara sockerskrin.blogaholic.se eller vagenfran37kilo. Någon som är frisk på ett friare sätt. Man får bara ångest av att gå in på den här bloggen. Btw, tre-fyra gånger är väldigt mycket - varför måste du skriva ut det?"
Jag har inte fått så många negativa kommentarer, och kanske blir jag mer ledsen än vad jag borde. När man lägger ut sin blogg på internet får man naturligtvis räkna med att inte alla gillar det man skriver, och jag har själv massor med synpunkter på bloggar som jag läser. Jag vill inte heller att alla alltid ska hålla med mig om det jag skriver, tvärtom har jag vuxit som människa och utvecklats av många av de kommentarer ni skrivit när ni tycker att jag haft fel.
Men jag tycker att som bloggläsare har man ett ansvar mot sig själv, och detta gäller i allra högsta grad om man har en ätstörning. Då är det jätteviktigt att man INTE läser bloggar som gör att man mår sämre. För en del kanske detta gäller proana-bloggar, för Emma gäller det tydligen min blogg. Jag kan själv inte förstå varför man får ångest av min blogg, och jag beklagar det av hela mitt hjärta, men är det så så ska man inte läsa den. Emma, leta vidare bland andra bloggar! Läs de två du själv rekommenderade, och hoppas att det hjälper dig mer än min. Jag vet ingenting om dig och din äs och jag har inga andra råd än att du ska söka hjälp och att du bara ska läsa bloggar som ger dig styrka.
Jag har försökt vara jätteärlig på den här bloggen. Jag har kämpat med bulimi i så många år att jag tycker att jag kan ha en del att berätta för er som är yngre. Men jag är ingen läkare, jag är ingen terapeut och jag har ingen utbildning i hur man behandlar ätstörning. Jag har bara mig själv och min erfarenhet, och det är förstås viktigt att du som läsare förstår det. Jag tycker att mitt budskap hela tiden har varit: Sök hjälp! Bli inte som jag!
Vad tycker ni som hängt med ett tag? Pee?
Kram
