Tretusenggr

Ja nu är jag här igen. Jag såg att jag fått lite nya kommentarer, bland annat två frågor, så jag tar tag i dem nu:

1. Från anna-maria:
du, har en fråga till dig: Förut skrev du att du hade svårt för vissa maträtter,som du inte gärna ville laga till din familj och så.
Men är det för att du är rädd för att "inte äta nyttigt" Eller är det för att du är rädd att hetsa?
Stora kramar till dig malin.

En stor kram till dig också! Svaret på din fråga är att jag FÖRUT var väldigt rädd för vissa maträtter, nämligen de som var "för goda". Lasagne och risotto till exempel - jag visste att jag aldrig skulle klara att ta bara en portion av så underbart god mat, utan det skulle garanterat leda till hets. Nuförtiden kan jag laga även sådan god mat, men bara om jag är i sällskap. Jag skulle fortfarande inte kunna vara ensam hemma och äta en portion risotto. Oh no! Men bara resten av min familj är hemma så går det jättebra! Sakta men säkert går jag mot allt större frihet!!!

2.
Från Anonym:
"Under tiden då du var som sjukast i din ästörning, tyckte du att du hade höga mål och förväntningar på ditt liv? Vad har du för drömmar? Hade du några drömmar alls?

Är i den punkten nu att jag inser hur mycket jag har förlorat pga min ätstörning. Social fobi hit och dit, de dagar jag inte jobbar är jag endast hemma i min ensamhet och väntar på att kompisarna ska sluta jobbet i hopp om att få lite umgänge på det sättet.

Tryggheten går först.

Men när man inte orkar, eller vågar satsa, hur gör man då? Vips...jag har ingenting i min framtid. En ynka 6-dagars resa i augusti är det enda som jag tycker att jag har att se framemot.

Hur finner man ro? Hur vågar man släppa in nya människor i livet? (Har just fått en ny underbar vän sedan 3 månader tillbaka, men jag orkar inte anstränga mig, för jag orkar inte lita på människor och jag tror att även hon kommer försvinna liksom alla killar man haft genom året.)

Kram, ta hand om er, och förlåt för inlägget :)"

Vet du, jag tycker det låter som om du är deprimerad, kan det stämma? Jag har inget bra recept på hur man blir av med en depression, men jag vill tipsa dig om att läsa Fröken Lejons blogg. Kanske kan du känna igen något där och bli inspirerad av henne? Hennes bloggadress är: http://frokenlejon.blogg.se/index.html

Lycka till!

Jag visste inte om jag skulle gapskratta eller gråta när jag läste tidningen idag: I vissa delar av England är det tydligen helt normalt att ha på sig pyjamas hela dagarna. I en del städer kör nästan alla mammor barnen till skolan i nattlinne och morgonrock. Har ni hört???

Hur som helst har nu en mataffär (Tesco) börjat förbjuda nattlinne och pyjamas när man handlar. Ett anslag i entrén berättar att man varken får gå barfota eller traska runt utan att ha riktiga kläder på sig.

Många har förstås reagerat mot det här, och en tjej som blev utmotad har blivit intervjuad. Hon tycker det är urlöjligt att hon inte får ha sina randiga pyjamasbrallor i affären ("det är faktiskt min finaste pyjamas"), speciellt som hon bara skulle "in lite snabbt för att köpa cigg".

VA???

Såg ni mitt inlägg nedan om Heidi Montag? Jag såg en intervju med henne (hon var på något amerikanskt morgonprogram).

Och här är en helt osannolikt rolig parodi på den intervjun!:

http://www.youtube.com/watch?v=KwA-0_dG1H8&feature=player_embedded

Åh vad jag tycker att Doutzen Kroes är helt enkelt skitsnygg! Hon ser vältränad och hälsosam ut, i alla fall på bild (bergis är hon alldeles för mager i verkligheten). Fast hon kunde gott ha lite rundare armar, eller hur?

Så där, nu har det gått ett par dagar och min kropp är i balans igen, puh!

Ebba skrev i en kommentar att hon blev livrädd när hon läste mitt inlägg, för det kan ju verka som att man aldrig kan bli frisk. Men vet du Ebba, jag tror att du har alla möjligheter att bli 100% frisk! Du är ung, frisk och smart och din kropp har inte tagit permanent skada av dina ätstörningar.

Med mig är det lite annorlunda. Fysiskt har jag (konstigt nog) inga men av bulimin alls. Min mage och resten av min kropp fungerar perfekt. Men psykiskt har jag nog blivit lite skadad av alla år med bulimin. Efter 30 långa år har hela min själ vant sig vid att hantera jobbiga känslor på ett enda sätt, nämligen med mat. Och att ändra det beteendet är jobbigt som bara den. För det mesta går det bra, men jag måste nog bara inse att ibland trillar jag dit. Och så får jag trösta mig med att "dit-trillningarna" är så mycket mildare än hur det var för 10-15-20 år sedan (inte alls lika nervöst och hemskt). Jag försöker att vara stolt och glad över hur bra jag faktiskt mår, och så förlåter jag mig själv för någon enstaka "dit-trillning".

Är det ok, Ebba? Ge inte upp hoppet!

Och till "Nyfiken" vill jag också säga först att det är jättekul att du börjat läsa min blogg, och sen att jag aldrig kräkts (som tur är lyckades jag aldrig med det trots ihärdiga försök). Därför är mina tänder helt ok.

Ok nu har det hänt. Jag har trillat dit igen - big time.

Det som retar mig mest av allt är att jag VISSTE att det skulle hända. Aaaargh!

Jag var på dåligt humör igår, för jag hade gått upp två kilo (dagen innan hade jag kört ett hårt viktpass och då har jag märkt att kroppen samlar på sig vatten. Detta vet jag av erfarenhet och jag borde inte bli så sur som jag blev).

Sen hade jag en ganska tråkig dag, fylld med en massa måsten. Jag hade ont i kroppen (träningsvärk) och kände mig allmänt uttråkad (=livsfarligt). Så kom barnen hem och jag gjorde en ganska nyttig middag till oss, kyckling med lite kvarbliven risotto och sallad till det. Gott!

Ja sen direkt efter middagen, medan jag fortfarande höll på att plocka undan disken, så tar jag fram en påse med mintkolor. Jag tar ett par stycken, ett par till och ett par till. Sen sätter jag mig för att titta på tv, med kolor i munnen och kolor på bordet bredvid mig. Rätt som det är är påsen slut, och jag börjar grubbla på hur jag kunde smälla i mig 200 gram kolor utan att knappt märka det.

Jag tittar på klockan, den är bara 20.00. Det är flera timmar kvar tills jag kan gå och lägga mig. Vad ska jag göra? Jag har en slags inre diskussion där jag på något sätt lyckas få det att framstå som att en rejäl hetsätning är det enda rimliga alternativet (jag vet inte hur diskussionen gick, men det var på något vis helt perfekt läge igår kväll, min man var borta, det var bra tv, jag hade goda grejer att äta, bla bla bla). Och sen gick jag direkt till skåpet och dukade upp en bricka med choklad, ostbågar, glass, vingummin, you name it.

Jag försökte hålla mig vaken så länge som möjligt eftersom jag inte ville missa chansen att äta så mycket gott nu när det "var sista gången någonsin". Jag tror att jag somnade vid halv 1.

Sen vaknar jag klockan halv 5 av att telefonen ringer! (när jag var ung och pluggade på universitetet ringde det nästan varje natt. Det var någon kompis som var full, som var ledsen, som hade glömt nycklar osv osv. Men nu - 20 år senare, nä då brukar det vara tyst på natten!). Jag flyger upp, svarar och hör STEG och ANDETAG. Jag är ganska mörkrädd redan i vanliga fall, och nu blev jag förstås helt vettskrämd.

Jag såg numret, jag hade aldrig sett det förut. HJÄLP! Jag läste med ljuset tänt tills det var dags att gå upp. Vilket innebär att jag har sovit FYRA timmar i natt, fyra oroliga timmar då kroppen skulle ta hand om massor med mat dessutom.

I morse ringde jag numret och kom till en kompis telefonsvarare. Hon hade antagligen gått upp jättetidigt och lyckats komma åt mitt nummer på sin mobil. SUCK!

Så nu är det en lång dag kvar tills jag kan gå och lägga mig och vakna upp och må lite bättre. Suck suck suck!

Ni vet väl vem Heidi är (The Hills). Nu läste jag att hon genomgått TIO kirurgiska ingrepp på en dag för att bli sötare. Jag tycker det är så enormt sorgligt när unga, jättesöta tjejer känner en sån press att behöva operera sig. Särskilt som jag inte tycker hon har blivit ett enda dugg sötare - bara mer som en klonad Hollywood-tjej. Hon har helt tappat det som gjorde att hon var hon och nu ser hon bara ut som tusentals andra tjejer.

Eller vad tycker ni?

När man inte skriver så många inlägg blir det plötsligt viktigare att skriva kloka saker, känns det som. Förut kunde jag bara logga in och babba på om allt som kom i huvudet, men nu känns det som att jag måste ha något riktigt smart att säga om bulimi. Jobbigt!

Hur som helst så börjar jag allt mer acceptera att jag är en vuxen kvinna med allt vad det innebär. Jag har ett ansvar för min kropp och jag måste se till att sköta den på bästa sätt så att den håller sig frisk. Jag kan också inte slösa alltför mycket energi på att försöka se ut som någon annan än den jag är. Jag kan helt enkelt inte bli Victoria Secret-modell, hur mycket jag än skulle vilja!

Har ni hört den där ramsan (eller budorden är det väl) som de säger på AA (Alcoholics Anonymous). Jag kan den inte exakt men det är ungefär så här: Give me the strength to change the things I can change and to accept the things I cannot change. Och visst stämmer det! Äta nyttigt och lagom mycket, det är ett sätt att få kroppen att må så bra som möjligt, men att grubbla över varför mina rumpa är hängig och inte alls ser ut som Douzen Krous (är inte hon bara hur snygg som helst?).

Och så måste jag bara acceptera att fastän jag VET att det som jag just skrivit är  sant, så faller jag ner i fällan ganska ofta. På kvällarna speciellt. Jag har så svårt att inte överäta efter middagen. Särskilt om jag är ensam. Då slår jag lovar kring kylskåpet och letar efter något att äta. Något salt, något sött, något onyttigt. Undrar varför? Jag VET ju att jag inte ska. Och sen väer jag mig dagen efter och känner mig fet och klumpig. Fast jag VET att det inte är sant.

Ja suck, kanske jag helt enkelt aldrig kommer att bli 100% helt frisk?

Oooops, skrev jag 80-tal i förra inlägget? Jag menar 70-talet! Pust, jag är så gaaaaaammal (plats för kommentarer av typen "men nej det är du ju inte aaaaaaalls!")

;-)

Jag läste mitt förra inlägg och måste väl korrigera lite - jag ÄR inte jättesmal, absolut inte! Jag har BMI 22 och ni som såg bildena på mig vet att jag verkligen inte är någon spinkig typ. Men jag har en bild av mig själv som mycket fetare än vad jag egentligen är (något som jag tror att alla vi med ÄS är drabbade av), och jag blev verkligen förvånad när jag såg bilder på mig själv i bikini. För visst är jag inte någon Victoria Secret-modell, men jag är tamejfan inget fetto heller!

Nu ska jag laga Fläskifilé Africana om någon minns den gamla kära 80-talsrätten (på 80-talet kallades allting "indonesiskt" som hade nudlar och "afrikanskt" om det var kokos eller curry i)!

Trevlig helg på er gulliga tjejer!

Ok jag VET att ni har minus 20 grader i Stockholm och att minus 4 inte är något att bråka om..... MEN..... här i England är isoleringen värdelös, så det drar iskallt från ytterdörren och från alla fönster. Igår snöade det och då blir det alltid totalt kaos när alla ovana engelsmän ska ut och kana runt på sina sommardäck. Och sen för att riktigt toppa upp det hela så frös det på ordentligt inatt, vilket gjorde att alla oplogade gator blev som isgator. Så nu är vädret det absolut enda som alla pratar om (inklusive jag sjäv, som ni märker!).

Vad tyckte ni förresten om tjejerna i inlägget nedan? Jag tycker de är fantastiskt vackra när de är nakna, men när de är helt inklämda i ett par tajta jeans.... nä då måste jag erkänna att jag tycker det ser lite smått ohälsosamt ut. Men jag har ingen avslappnad inställning till "voluminösa" kvinnor, det vet ni sedan förr.

Annars då? Ja, jag kollade just igenom bilderna från julsemestern och blev helt chockad. Jag är jättesmal! Jag har faktiskt trott att jag var ganska normal, kanske (förhoppningsvis) mer vältränad nu än någonsin förut, men att jag skulle vara SMAL??? Jag är förvånad minst sagt!

En veckotidning här i England som jag brukar läsa heter Grazia. Veckans nummer handlar om size YOU, vilket innebär att man slutar tjafsa om size 0 eller size 12 och istället gläder sig åt att man är som man är, att man har en fungerande kropp som kan röra på sig. Väldigt trevligt koncept tycker jag!

Ok, dags att jobba lite mer, sköt om er och glöm inte bort mig!

Kram!

Vad tycker ni, Hot or Not?

http://www.dailymail.co.uk/femail/article-1240720/Curves-ahead-The-plus-size-models-prove-fashion-finally-ready-embrace-larger-women.html

Jag har legat ganska lågt med bloggandet ett tag. Jag har haft mycket annat att göra (bland annat med boken) men det har faktiskt känts riktigt skönt att ta en paus. Och lite tråkigt förstås!

I år var vi bortresta över julen, det var första gången någonsin som vi inte firade hemma. Gissa om det kändes konstigt att se julgranar och juleljus när det är över 30 grader varmt! På julafton lärde jag mig förresten åka vattenskidor på en skida - vad säger ni om det?!

Maten då? Ja, nu börjar det för första gången någonsin kännas som att bulimin ligger bakom mig. Jag har visserligen varit frisk ganska länge, men jag har varit tvungen att leva ganska strikt för att inte "trilla dit". På den här semestern kunde jag ta ut svängarna ytterligare ett par steg. Ett par kvällar åt jag salta nötter innan middagen - det har jag aldrig kunnat göra förut! Och igår när vi kom hem delade jag och sonen på en chokladkaka utan att jag la märke till exakt hur mycket han tog och hur mycket jag själv tog - också väldigt nytt (mitt gamla jag hade hållt ordning som en datamaskin för att kunna räkna ut kaloriantalet).

För första gången på MÅNGA år har jag inte heller något nyårslöfte som handlar om mat eller om vikt. Mitt löfte inför 2010 är att försöka att inte bli så himla stressad över småsaker (jag är världens sämsta flygresenär för jag kan bli hur stressad som helst över köer till incheckningen och till säkerhetskontrollen. För att inte tala om när vi kommer hem och jag ska packa upp, tvätta kläder, vattna blommor, öppna posten och laga middag SAMTIDIGT).

Vad har ni för nyårslöften?

En stor nyårskram till er alla, och EBBA - jag var bortrest när du började med lösenord till din blogg och nu kan jag inte läsa den! Kan du inte skicka ett lösenord till mig?

Hej tjejer,
hur har ni det i snöyran?

Jag var i Stockholm härom veckan (innan snön) och då såg jag en anorektisk tjej komma gående på stan. Hennes magra ben med knotiga knän stack ut under täckjackan, och hela hon såg så förskräckligt olycklig ut att det gjorde ont i mitt hjärta. Tänk om det var någon av er jag mötte?

Ibland har jag lust att skaka om er hela bunten och skrika: "Skärp er! Njut av att ni är unga och vackra!"

Jag köpte förresten ett par jeans i Stockholm och de var i den minsta storlek jag någonsin köpt jeans i, och fastän jag vet att det inte spelar någon roll och att storlekarna varierar och bla bla bla, så måste jag erkänna att jag blev så j-a glad! Frisk OCH smal - det ni!

Annars är det stressigt så här innan jul, mitt kreditkort har använts i Australien och flera tusen kronor försvann i ett nafs och så köpte jag ett par boots med klack på och när jag hade dem på första gången så gick hela klacken AV (hela klacken, inte bara den lilla gummi-pluppen) och så har vi bokat en resa över jul med British Airways och blir det strejk eller inte??? Ja - så har jag det. Och ni då?

Kram på er!

Är det någon som vågat ringa journalisten som kommenterade till mitt förra inlägg? Inte jag i alla fall!

Jag hade ett långt snack med en kompis om jag verkligen vågar stå för min bulimi och skylta med mitt namn på en bok..... ja det tar vi sen när boken är klar, eller hur?!

Här i England ösregnar det, det är 5 grader "varmt" och så mörkt att man tror att det är mitt i natten. BRRR! Jag håller på att läsa den där svenska boken, "Hypnotisören", har ni hört talas om den? Helst skulle jag vilja krypa ner i sängen med en kopp te och min bok och glömma att det är måndag.......

Sköt om er, jag följer er på Bloggkoll så ni kommer inte undan Tant Malins vakande ögon!!!

Kram!